En av de svåraste sakerna med att vara kristen
Det är väldigt lätt att tänka att det är svårt att be för det känns som att man ber ut i tomma intet. När jag ber känner jag sällan Guds närhet. Man ber och hoppas att någon där ute hör. Man tror att någon ändå gör det, eller försöker i alla fall. Tomheten tycker jag är något av det svåraste med att vara kristen. Vid vissa tillfällen känner jag verkligen att Gud är nära (eller inbillar mig det, jag vet faktiskt inte) men oftast är det svart framför de slutna ögonen. Jag har kommit på att det är väldigt frustrerande att söka Gud därför att förklaringsögonblicken (Matteus 17:1-13, Markus 9:2-8, Lukas 9:28-36) är så få. Däremellan känns det som att man famlar i mörkret. Huvudpersonen i filmen Nunnan, som handlar om 18-åriga Marta som går in ett ett karmeliterkloster, säger som färdig nunna att det svåraste med klosterlivet är att våga stanna kvar i tomheten. Att våga tro att Gud hör även om det inte känns så.
En annan sak är att kristendomen inte är något man blir färdig med. Det blir jag också frustrerad över. För varje svar jag får kommer jag på ytterligare 100 frågor och jag har fått en bild i huvudet om att vara kristen är som att springa genom långa korridorer i ett slott för att man vill komma fram till något. För varje dörr man öppnar kommer man bara till en ännu större korridor. Det bekräftas av det jag läser om kyrkofäderna i Peter Halldorfs bok. Där står att de sökte Gud hela sitt liv men ändå inte förstod honom. Det är en ganska jobbig känsla att man för varje framsteg upptäcker att sammanhanget var större än man trodde.
Att vara kristen har blivit till något av det jobbigaste i mitt liv. Men det är värt det. Det lilla jag har sett av Gud bevisar det.
Kommentarer
Trackback
