Umgänge
"Jag hatar de ondas skara och sitter inte i lag med gudlösa män."
Psaltaren 29:6
Det där med umgänge har jag funderat på. Vad betyder en sådan här vers? När jag läste den psalmen fastnade jag direkt för den. Jag kände att den hade något att säga mig. Jag tror att den betyder att det kan vara svårt att behålla fokus om man bara omger sig med icke-kristna personer. Att undvika de som är gudlösa är ganska korkat - hur ska fler då kunna bli kristna? Att sitta i lag med tycker jag snarare låter som att bli förtrogen med. Det är svårt att hålla sig nära Gud om ingen i ens närhet gör det och det är ännu svårare om man inte kan prata med någon om honom.
En sida av mig skriker att detta betyder att kristendomen bara håller så länge man håller varandra om ryggen. Jag är inte säker på att det är sant. Relationen till Gud är inte vanlig. Det är inte som mänskliga relationer. Att leva nära Gud innebär inte bara att försöka be och läsa Bibeln utan också att försöka hålla sig till det som är gott i skapelsen. Jag menar absolut inte att icke-kristna kompisar tillhör det dåliga i skapelsen, men de kan leda en in på det som är ont. Det kan i och för sig kristna människor också göra, men de har en annan strävan. Det är svårt att gilla pop när alla runt omkring en lyssnar på jazz. Först tror man att det går, men ens umgänge påverkar en mer än vad man tror. Dessutom är det viktigt för mig att kunna prata om min tro med mina vänner, eftersom den betyder mycket för mig. Det är hur man än vrider och vänder på det svårt med gudlösa kompisar. I alla fall för mig.
(Användningen av ordet gudlös är inte nedsättande. Om man inte tror på någon Gud är man ju faktiskt per definition gudlös)
Ola Salos Jesus
Jag lyssnade på Sommar i P1 med Ola Salo för inte så länge sedan. Han pratade bland annat om hur han hade funnit Jesus på ett hinduiskt kloster samtidigt som han fick undervisning kring hinduismen. Hans teori om Jesus var att han var en oäkting och behandlades som en sådan. Josef ville inte riktigt veta av honom eftersom han inte var hans biologiska barn. När han hade frågat Maria hade hon antagligen sagt att han var Guds barn, och på så sätt blev något snedvridet hos Jesus. Han börjar tro att han är Guds son och när han ropar: "min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" på korset längtar han efter en frånvarande pappa.
Genom den här teorin tycker jag att Jesus blir ett pucko som bara råkade ha bra saker att säga. Dessutom har han och hans omgivning gjort en gigantisk bluff. Om detta stämmer är jag grundlurad, men när jag tänker efter kan jag bara inte köpa det. Varför har ingen genomskådat detta tidigare? Hur kan en man vara så smart och få så många följeslagare som Jesus om det bygger på en faderslängtan? Varför gjorde inte Maria något? Hon borde inte ha låtit sin son dö på korset för något hon sa på skoj när han var liten. Det borde ha funnits någon skriftlärd som kunde läxa upp en Jesus som endast var mänsklig. Han var ju ändå en enkel snickarson.
Nej, det blir knäppt. Jag tror att Ola Salo är ute och cyklar. Långt bort.
Bibeln
Nu ska jag försöka göra ett riktigt genomtänkt inlägg. Det blir nog inte det lättaste, men jag ska göra mitt bästa.
En god vän till mig skrev på sin blogg (torstenborsten.blogspot.com) att hon inte orkar bry sig om alla regler som finns i Bibeln utan gå på vad hon själv känner. Resonemanget är ungefär att Jesus säger att man blir räddad genom sin tro och inte på grund av sina gärningar och därför kan man göra saker som Bibeln inte tar ställning för (till exempel att flytta ihop innan man gifter sig eller att skilja sig).
Jag tror att det är viktigt att ta med i beräkningen att Bibeln är skriven för 2000 år sedan och att vissa delar är ännu äldre. De levde i ett annat samhälle då och vi kan inte göra allt precis som dem. Samtidigt tror jag att Bibeln är inspirerad av Gud (2 Tim 3:16) och då kan jag inte kasta den på sophögen därför att den är svår att förstå. Kristendomen är en allt-eller-inget-filosofi. Antingen finns Gud eller så finns han inte. Antingen har vi gått på den största bluffen i världshistorien eller så är vi räddade till evigt liv. Antingen är Bibeln Guds ord eller inte. Om Bibeln är Guds ord till människan - vilket kristendomen alltid har trott - så borde vad som står där få stor betydelse för våra liv. Om Bibeln inte är Guds ord kan man strunta i det. Om Bibeln delvis är Guds ord men också innehåller en massa saker som människor har tagit med utan att Gud ville det och saker som inte gäller länge så har i alla fall jag problem. Hur vet jag vilka russin jag ska plocka ur kakan? Hur vet jag vad jag ska lita på i Bibeln och inte? Jag har hört att det som Jesus säger måste ju åtminstone vara från Gud. Då kan jag stryka mycket av det som står i Bibeln, för Jesu repliker är ganska få. Det alternativet som jag kan leva med är att Bibeln helt och hållet är Guds ord. Man kan inte rucka på vad som står där. Vi ska självklart inte stena folk som jobbar på söndagen - i Nya testamentet upphävs lagarna i Moseböckerna - men jag klarar inte av att bara ta höjdpunkterna. Då blir Bibeln urvattnad.
En annan sak i sammanhanget är att Gud står över allt. Därför borde han veta vad som är bra för mig och för mänskligheten i stort. Kristen tro handlar också om underkastelse. Det ordet passar inte in i vårt samhälle, men jag tror inte mindre på det för det. Att säga att Gud inte vet vad jag mår bra av är att säga att jag känner mig själv bättre än den som har skapat mig, tänkt ut hur jag ska vara för att bli jag och som alltid har varit med mig och är med mig alla dagar till tidens slut.
Till sist ska jag bara säga att det är svårt att leva nära Jesus om man struntar i hur man lever och bara tänker på det man själv vill göra i sitt liv. Min erfarenhet är att ett sådant levnadssätt leder bort från Jesus, och därför strävar jag efter att leva som han vill istället (vilket absolut inte är lättare på något sätt).
Knivigheter
Den där homodebatten är aktiv med Pridefestivalen och allt. Jag tycker att frågan är väldigt knivig. Jag är egentligen ganska klar över var jag står, men det är så otroligt svårt att diskutera eftersom det låter som att kristna är emot människorna som är homosexuella. Det är inte sant. Människorna är det absolut inget fel på, och det är inget fel att vara homosexuell heller. Vad som är fel tror jag är att fysiskt leva ut det i en relation (och one night stands och allt vad det heter). För ett tag sen beslutade nån av de stora frikyrkorna i Göteborg att tillåta homosexuella att bli medlemmar. Många andra församlingar blev väldigt upprörda av det. Jag vet inte om förslaget gällde att ta in homosexuella eller folk i homosexuella relationer, men för mig gör det en stor skillnad. Homosexuella ska självklart få vara med i kyrkan, men det blir knivigare med homosexuella som lever ut det. Att stänga ute homosexuella vore som att utesluta alla som ljuger. Det skulle inte komma på fråga. För mig är utlevd homosexualitet faktiskt en synd - inte för att jag hatar alla homosexuella utan för att jag inte kan tolka Bibeln på något annat sätt (Rom 1:26-27 och 1 Kor 6:9-11) - men jag tror också att alla synder är lika inför Gud. Jesus säger det själv på något ställe.
När man försöker förklara detta har folk dock väldigt svårt att förstå skillnad mellan att vara homosexuell och att leva ut det. De ser det som personangrepp, och det kan jag förstå, men jag skulle önska att fler ville förstå hur vi tänker. Som det är nu så är alla så fientliga och det blir så mycket svårare att diskutera med folk som inte är öppna för vad jag har att säga.
Vad som komplicerar saken ytterligare är att det finns folk som verkligen hatar homosexuella. Idag läste jag en intervju med en kille som nästan blev ihjälsparkad för några år sedan på grund av att han var bög. Jag blev ganska upprörd när jag läste det och nästan ännu mer upprörd över att folk som inte är kristna tenderar att bunta ihop oss med folk som gör sånt i en grupp - homofoberna. Jag vill inte bli kallad homofob. Jag har inte någon fobi mot homosexuella. Jag råkar bara tro på en Gud som har sagt i sin heliga skrift att han inte menade att människorna skulle ha sexuella förhållanden med folk av samma kön.
Om kunskap
En kompis till mig sa häromdagen att han gärna skulle plugga filosofi men att han är rädd att han skulle bli så deprimerad så han hellre är lyckligt ovetande. Jag tyckte av bara farten ungefär samma sak, men när jag tänkte på det kom jag på att det inte stämmer. När man väl har lärt sig någonting ångrar man det sällan, oavsett vad det för med sig. Idag på Oas festhögmässa funderade jag på om jag hellre hade varit utan de jobbiga månaderna som jag hade för ett tag sen när allt med Gud bara försvann. Jag kom fram till ett nej. Hur jobbigt det än var så vill jag inte vara utan det. Jag vill inte tillbaka till den lite mer naiva tro jag hade innan jag började ifrågasätta allting. Även om vissa grejer inte har varit så kul att tänka på så bär jag hellre med mig de erfarenheterna än är utan dem.
Jag tror att man inte ångrar kunskap. Oavsett hur tung den kan kännas att bära så är det ändå värt det.
Samtal
Det senaste dygnet har jag pratat mycket. Inte bara vardagssaker hemma vid matbordet utan tagit tid med folk och pratat. Lågt räknat tror jag det blir ungefär sex timmar i seriösa samtal, mestadels om livet och tron. Det ger mycket. När man får saker ur sig blir det lättare att bearbeta dem. Ofta känner jag mig så ensam om att till exempel tvivla på en viss sak och orkar inte prata om det. Så fort jag gör det får jag dock mycket tillbaka. Jag är inte alls ensam.
"Så länge jag teg tynade jag bort" i Psaltaren 32 stämmer väldigt bra. Där handlar det om synd och skuld. Det är väl inte precis det jag har fått ur mig idag, men jag tror det kan vara lika sant om andra bördor också.
Tankar efter ett oasmöte
Jag har försökt två gånger att skriva något helt annat än vad jag nu skriver i det här inlägget. Det blir bara fel. Jag tar det som ett tecken på att jag kanske inte borde skriva det så att alla kan se det. Vad jag istället skriver verkar bli detta: något av det svåraste som finns är att verkligen lämna sig själv och sitt liv helt till Jesus. Många gånger har jag fått ångest av det. Jag vill inte att nån ska se hur jag är egentligen. Och - ännu värre - tänk om jag inte menar vad jag säger innerst inne? Borde jag inte överlåta mig mer? Varför får aldrig jag de där riktiga hallelujaupplevelserna? Ikväll kände jag inte så. Det är fortfarande svårt att säga att nån annan får ta över mitt liv, men ikväll kände jag av någon anledning bara frid över det. Och det var så himla skönt att känna att Gud faktiskt tar hand om mig när jag flyttar hemifrån och vet var jag behövs.
Att vara rik
Jag vill inte bli rik. Och om jag skulle bli det hoppas jag verkligen att jag har mod nog att inte bry mig om det.
Jag är redan oroad över pengarna jag har på banken. Är det verkligen moraliskt att ha en massa pengar på banken när andra behöver dem bättre?
Dessutom tror jag att något av det farligaste för en kyrka är att vara rik. Kolla bara på klostren runt reformationen.
En sak till innan jag går och lägger mig...
Jag upphör aldrig över att förvånas över det kristna budskapet. Det är så revolutionärt.
Gud älskar mig så mycket att han dör för mig, är alltid med mig, vill att jag ska vara med honom, har en plan för mitt liv...
Det är helt sjukt. Jag kommer aldrig att förstå det och jag får aha-upplevelser varje dag.
Det verkar för bra för att vara sant. Och ändå är det nog det. Godnatt.
Gud är allt
Det är knäppt, men Gud är faktiskt allt.
Jag är den jag är, säger han (2 Mosebok 3:14).
Så fort man tänker på Gud på ett sätt kommer man på att han är på ett annat sätt också. Han är för stor för att vi ska fatta honom. Det är knäppt, som sagt.
Tystnaden
När jag var på Oasläger första gången tyckte jag att den egna tiden med Gud var lite konstig. Jag ville väl utnyttja den egentligen, men ingen annan gjorde det så jag vågade inte riktigt. Jag tyckte bättre om när vi sjöng lovsång alla tillsammans. Jag önskade hela tiden att jag skulle ha en sån församling jämt och trodde att de som verkligen var kristna hade det så hela tiden. Därför hajade jag till när en av ledarna sa att hon önskade att det kunde vara så bra varje söndag hemma i hennes församling.
Nu uppskattar jag verkligen tystnaden. Jag uppskattar att sitta ensam och tänka. Allra bäst tänker jag utan musik. Jag behöver bara papper och penna. Jag tror att Gud låter sig hittas på riktigt i tystnaden. När man verkligen tänker efter. Man förstår mycket på Oas - jag hade aldrig velat vara utan det - men den verkliga prövning kommer när man tvingas vara tyst och fråga sig vad man tror. Jag älskar den ibland hysteriska lovsången på Oas, men jag har lärt mig att älska tystnaden. Tack Gud för det. Du är bra.
En av de svåraste sakerna med att vara kristen
Det är väldigt lätt att tänka att det är svårt att be för det känns som att man ber ut i tomma intet. När jag ber känner jag sällan Guds närhet. Man ber och hoppas att någon där ute hör. Man tror att någon ändå gör det, eller försöker i alla fall. Tomheten tycker jag är något av det svåraste med att vara kristen. Vid vissa tillfällen känner jag verkligen att Gud är nära (eller inbillar mig det, jag vet faktiskt inte) men oftast är det svart framför de slutna ögonen. Jag har kommit på att det är väldigt frustrerande att söka Gud därför att förklaringsögonblicken (Matteus 17:1-13, Markus 9:2-8, Lukas 9:28-36) är så få. Däremellan känns det som att man famlar i mörkret. Huvudpersonen i filmen Nunnan, som handlar om 18-åriga Marta som går in ett ett karmeliterkloster, säger som färdig nunna att det svåraste med klosterlivet är att våga stanna kvar i tomheten. Att våga tro att Gud hör även om det inte känns så.
En annan sak är att kristendomen inte är något man blir färdig med. Det blir jag också frustrerad över. För varje svar jag får kommer jag på ytterligare 100 frågor och jag har fått en bild i huvudet om att vara kristen är som att springa genom långa korridorer i ett slott för att man vill komma fram till något. För varje dörr man öppnar kommer man bara till en ännu större korridor. Det bekräftas av det jag läser om kyrkofäderna i Peter Halldorfs bok. Där står att de sökte Gud hela sitt liv men ändå inte förstod honom. Det är en ganska jobbig känsla att man för varje framsteg upptäcker att sammanhanget var större än man trodde.
Att vara kristen har blivit till något av det jobbigaste i mitt liv. Men det är värt det. Det lilla jag har sett av Gud bevisar det.
Himlen förkunnar Guds härlighet...
När jag tvivlar (vilket händer ganska ofta) så slutar det oftast med samma sak: jag kollar upp och ut genom fönstret, ser jorden och frågar mig själv om allt bara kan vara en slump. Nej, det är klart att det inte kan. Det är för smart för det.
Jag hittade en bra bibelvers om det idag:
Himlen förkunnar Guds härlighet,
himlavalvet vittnar om hans verk.
Dag talar till dag därom
och natt undervisar natt.
Det är inte tal, det är inte ljud,
deras röster kan inte höras,
men över hela jorden når de ut,
till världens ände deras ord.
Där har han rest ett tält åt solen,
den liknar en brudgum som lämnar sin kammare,
enhjälte som gläds åt att löpa sin bana.
Den stiger vid himlens ena ände
och når i sitt kretslopp den andra.
Ingenting är gömt för dess glöd.
Psaltaren 19: 2-7
Man behöver inga bibelutläggningar för att förstå att skapelsen inte kan vara en slump.
Mina ständiga aha-upplevelser om detta besvarar inte mina frågor men de gör mig lugnare. Det ordnar sig. Om Gud har brytt sig om att skapa den här jorden har han nog så pass bra koll att det gör det.
Konstiga psaltarpsalmer
Vissa saker med Bibeln är konstiga; nästan så konstiga att jag undrar om jag tror på dem. Martin Luther sa att vid vissa bibeltexter får man lyfta på hatten och gå vidare för att se om man kanske förstår mer nästa gång. Jag tycker på ett sätt att det är en undanflykt. Man försöker bortförklara att Bibeln ändå är Guds ord rätt igenom.
Jag tror faktiskt att Bibeln helt och hållet är Guds ord, för annars tycker jag inte att det skulle vara någon idé över huvud taget att tro på den. Jag menar, hur vet man vilka delar man ska stryka? Däremot förstår jag verkligen inte allt. Just nu håller jag till exempel på och läser Psaltaren. Där finns det en del psalmer (till exempel nummer 17 och 18) där kung David (en av de riktigt stora i GT) hyllar Gud därför att han förgör hans fiender. Om fienden hade varit djävulen hade jag förstått det, men det handlar om vanliga människor. För att få in texten i mitt liv försöker jag tänka att fienderna symboliserar djävulen, men i grundtexten är det som sagt Davids medmänniskor. Hur kan man tänka så om dem? Var är kärleken till nästan?
Att be till någon - eller inte?
Jag fick en kommentar på förra inlägget om att det inte är så lätt att be om man känner att man bara ber ut i tomma intet.
Det är väldigt sant, och det är en ytterligare orsak till varför det är så svårt att be.
När jag har haft mina "böneperioder" har jag ofta upplevt en puckel. Först känns det som om ingen hör, men när man kommer igång så känner man sig inte ensam längre.
Men fortfarande har jag problem med att Gud ofta är så diffus. Man vet inte om man ber till honom eller om allt bara är ett hjärnspöke. Det gör mig illa till mods många gånger.
Att börja be för att lära känna Gud
Ibland börjar jag fundera på varför jag inte har en bättre relation med Gud. Det verkar så svårt. Sen kommer jag på att det inte finns några genvägar. Man kan inte bara bestämma sig för att man känner Gud och jag tycker verkligen inte att jag gör det. Jag börjar tänka varför så många i min närhet verkar känna Gud och jag avundas dem för att de är så säkra.
Såna här resonemang slutar med att jag erkänner för mig själv att enda sättet att lära känna Gud är att prata mer med honom. Börja be. Och av någon anledning får jag prestationsångest av det. Jag tänker att jag aldrig kommer att klara av det. Jag kommer aldrig tycka att jag känner Gud. Men jag ska försöka börja be. För femtielfte gången.
(Och jag vet att Bibeln också spelar roll, men jag tar det en annan gång.)
Stolthet
När jag har studerat Aristoteles filosofi har en sak slagit mig: hos honom är stoltheten en dygd. När jag sa att jag spontant skrev upp ödjmukhet som en dygd och inte stolthet sa min lärare att det är för att den kristna tron har format oss till att leva så. De gamla grekerna såg det inte på det sättet.
För mig har det alltid varit självklart att man ska vara stolt över det man gör. Jag är stolt över mig själv och över mycket som jag har åstadkommit. Men jag har kommit på att mitt ideal är en person som är stolt över sig själv men som inför allmänheten inte framhåller sina kunskaper. Den som upphöjer sig ska bli förödmjukad och den som ödmjukar sig ska bli upphöjd, som det står i Lukas 14:11. Hela det stycket handlar om att man inte ska upphöja sig själv.
Jag tycker absolut att det är sunt att vara stolt över sig själv, men det gäller att akta sig så att man inte sårar någon i sin omgivning. Till exempel fick jag bra betyg i ett ämne som jag var osäker på idag. Jag var på vippen att säga det till en av mina kompisar men hejdade mig i sista stund eftersom hon bara någon timma tidigare hade skrivit prov i samma ämne och misslyckats totalt. Hon hade säkert blivit glad för min skull, men jag tänkte att hon nog inte behövde höra det riktigt än.
Vet inte riktigt vad jag har sagt med det här, men om inte annat kan jag konstatera att kristendomen har haft ett enormt inflytande på västvärlden. Det är helt sanslöst när man tänker efter.
Mammon
"Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon."
Matteus 6:24
Jag har alltid tänkt att jag fattar det här. Jag får inte älska pengar eller filmer eller min fiol mer än Gud. Idag insåg jag att jag kanske inte fattar allt ändå. För det första kom jag på att jag visst älskar ganska mycket mer än Gud. Till exempel händer det att jag kollar på ett avsnitt till av min favoritserie istället för att läsa Bibeln eller går och lägger mig direkt för att jag tycker att jag är för trött.
Dessutom tänkte jag på ännu en sak som var självklar för mig innan: att mammon kan innebära olika saker för olika personer och att de sakerna kan vara olika "farliga" för mig vid olika tidpunkter. Jag har en grej nu som jag inte klarar av att hantera på ett bra sätt. Vi kan säga att det är lego. Eftersom jag för tillfället inte kan nyansera mitt legoanvändande har jag kommit på att jag nog inte ska hålla på med det över huvud taget på ett tag. Om några månader kanske jag fixar att leka med lego och ta tid för Gud och leva som han vill men nu går inte det och då får jag låta bli legot helt och hållet.
Matteus 6:24
Jag har alltid tänkt att jag fattar det här. Jag får inte älska pengar eller filmer eller min fiol mer än Gud. Idag insåg jag att jag kanske inte fattar allt ändå. För det första kom jag på att jag visst älskar ganska mycket mer än Gud. Till exempel händer det att jag kollar på ett avsnitt till av min favoritserie istället för att läsa Bibeln eller går och lägger mig direkt för att jag tycker att jag är för trött.
Dessutom tänkte jag på ännu en sak som var självklar för mig innan: att mammon kan innebära olika saker för olika personer och att de sakerna kan vara olika "farliga" för mig vid olika tidpunkter. Jag har en grej nu som jag inte klarar av att hantera på ett bra sätt. Vi kan säga att det är lego. Eftersom jag för tillfället inte kan nyansera mitt legoanvändande har jag kommit på att jag nog inte ska hålla på med det över huvud taget på ett tag. Om några månader kanske jag fixar att leka med lego och ta tid för Gud och leva som han vill men nu går inte det och då får jag låta bli legot helt och hållet.
Det är väldigt lätt att tänka att man visst får supa och röka och svära och allt vad en icke-kristen tror att en kristen inte "får" göra. Och det kanske man får (återkommer eventuellt till det i ett senare inlägg) men om man har svårt att hantera det borde man låta bli, i alla fall ett tag. Allt är tillåtet men är allt är inte nyttigt, som Paulus sa. Vi ska leva i världen men inte av världen (Johannesevangeliet 15:19)
Bön
För ett tag sen var det bönsöndagen.
Egentligen borde alla söndagar vara bönsöndagar, särskilt med tanke på att det pratas alldeles för lite om bön.
Som kristen vet jag att jag borde be, att jag borde tycka om det och att det gör nytta, men hur är det egentligen i praktiken?
Jag prioriterar bort bön jämt. Man tänker att det är gött, men så sätter man sig aldrig ner och tar den tiden man behöver. Jag beundrar verkligen munkar och nunnor som lägger ner sina liv för att be. Det önskar jag att jag vore redo att göra också.
Är man så unik om man är slumpartad?
Jag kom på en grej när jag låg i sängen i morse. På radion pratades det om att alla har en speciell talang och att alla är bäst på någonting och att alla är unika. Det lät väldigt klyschigt, så där riktigt kristendomigt. Det låter så bra att man tror knappt att det är sant.
Jag tror verkligen på det där med att vi är unika och har speciella talanger, för jag tror att Gud har skapat oss sådana. Vi har ett värde därför att vi är specialdesignade. Men om man tror på evolutionsteorins slump, vad har man för värde då? Vad är det då som säger att alla är bäst på något och att alla är unika? Om allt är en slump så borde det finnas människor som är helt onda, till exempel. Det borde också ha fötts två identiska människor nån gång (och då menar jag inte enäggstvillingar, för Erika lärde mig idag att man har upptäckt att det finns en pyttepytteskillnad). Visst, sannolikheten är försvinnande liten, men är det inte försvinnande liten sannolikhet som hela slumpgrejen bygger på?
Vad har vi för värde om vi är en slump? Jag har svårt att se nåt, faktiskt.
