en kristens bekännelser

"Jag hatar de ondas skara och sitter inte i lag med gudlösa män."

Psaltaren 29:6

Det där med umgänge har jag funderat på. Vad betyder en sådan här vers? När jag läste den psalmen fastnade jag direkt för den. Jag kände att den hade något att säga mig. Jag tror att den betyder att det kan vara svårt att behålla fokus om man bara omger sig med icke-kristna personer. Att undvika de som är gudlösa är ganska korkat - hur ska fler då kunna bli kristna? Att sitta i lag med tycker jag snarare låter som att bli förtrogen med. Det är svårt att hålla sig nära Gud om ingen i ens närhet gör det och det är ännu svårare om man inte kan prata med någon om honom.

En sida av mig skriker att detta betyder att kristendomen bara håller så länge man håller varandra om ryggen. Jag är inte säker på att det är sant. Relationen till Gud är inte vanlig. Det är inte som mänskliga relationer. Att leva nära Gud innebär inte bara att försöka be och läsa Bibeln utan också att försöka hålla sig till det som är gott i skapelsen. Jag menar absolut inte att icke-kristna kompisar tillhör det dåliga i skapelsen, men de kan leda en in på det som är ont. Det kan i och för sig kristna människor också göra, men de har en annan strävan. Det är svårt att gilla pop när alla runt omkring en lyssnar på jazz. Först tror man att det går, men ens umgänge påverkar en mer än vad man tror. Dessutom är det viktigt för mig att kunna prata om min tro med mina vänner, eftersom den betyder mycket för mig. Det är hur man än vrider och vänder på det svårt med gudlösa kompisar. I alla fall för mig.

(Användningen av ordet gudlös är inte nedsättande. Om man inte tror på någon Gud är man ju faktiskt per definition gudlös)