Stolthet
När jag har studerat Aristoteles filosofi har en sak slagit mig: hos honom är stoltheten en dygd. När jag sa att jag spontant skrev upp ödjmukhet som en dygd och inte stolthet sa min lärare att det är för att den kristna tron har format oss till att leva så. De gamla grekerna såg det inte på det sättet.
För mig har det alltid varit självklart att man ska vara stolt över det man gör. Jag är stolt över mig själv och över mycket som jag har åstadkommit. Men jag har kommit på att mitt ideal är en person som är stolt över sig själv men som inför allmänheten inte framhåller sina kunskaper. Den som upphöjer sig ska bli förödmjukad och den som ödmjukar sig ska bli upphöjd, som det står i Lukas 14:11. Hela det stycket handlar om att man inte ska upphöja sig själv.
Jag tycker absolut att det är sunt att vara stolt över sig själv, men det gäller att akta sig så att man inte sårar någon i sin omgivning. Till exempel fick jag bra betyg i ett ämne som jag var osäker på idag. Jag var på vippen att säga det till en av mina kompisar men hejdade mig i sista stund eftersom hon bara någon timma tidigare hade skrivit prov i samma ämne och misslyckats totalt. Hon hade säkert blivit glad för min skull, men jag tänkte att hon nog inte behövde höra det riktigt än.
Vet inte riktigt vad jag har sagt med det här, men om inte annat kan jag konstatera att kristendomen har haft ett enormt inflytande på västvärlden. Det är helt sanslöst när man tänker efter.
Mammon
"Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon."
Matteus 6:24
Jag har alltid tänkt att jag fattar det här. Jag får inte älska pengar eller filmer eller min fiol mer än Gud. Idag insåg jag att jag kanske inte fattar allt ändå. För det första kom jag på att jag visst älskar ganska mycket mer än Gud. Till exempel händer det att jag kollar på ett avsnitt till av min favoritserie istället för att läsa Bibeln eller går och lägger mig direkt för att jag tycker att jag är för trött.
Dessutom tänkte jag på ännu en sak som var självklar för mig innan: att mammon kan innebära olika saker för olika personer och att de sakerna kan vara olika "farliga" för mig vid olika tidpunkter. Jag har en grej nu som jag inte klarar av att hantera på ett bra sätt. Vi kan säga att det är lego. Eftersom jag för tillfället inte kan nyansera mitt legoanvändande har jag kommit på att jag nog inte ska hålla på med det över huvud taget på ett tag. Om några månader kanske jag fixar att leka med lego och ta tid för Gud och leva som han vill men nu går inte det och då får jag låta bli legot helt och hållet.
Matteus 6:24
Jag har alltid tänkt att jag fattar det här. Jag får inte älska pengar eller filmer eller min fiol mer än Gud. Idag insåg jag att jag kanske inte fattar allt ändå. För det första kom jag på att jag visst älskar ganska mycket mer än Gud. Till exempel händer det att jag kollar på ett avsnitt till av min favoritserie istället för att läsa Bibeln eller går och lägger mig direkt för att jag tycker att jag är för trött.
Dessutom tänkte jag på ännu en sak som var självklar för mig innan: att mammon kan innebära olika saker för olika personer och att de sakerna kan vara olika "farliga" för mig vid olika tidpunkter. Jag har en grej nu som jag inte klarar av att hantera på ett bra sätt. Vi kan säga att det är lego. Eftersom jag för tillfället inte kan nyansera mitt legoanvändande har jag kommit på att jag nog inte ska hålla på med det över huvud taget på ett tag. Om några månader kanske jag fixar att leka med lego och ta tid för Gud och leva som han vill men nu går inte det och då får jag låta bli legot helt och hållet.
Det är väldigt lätt att tänka att man visst får supa och röka och svära och allt vad en icke-kristen tror att en kristen inte "får" göra. Och det kanske man får (återkommer eventuellt till det i ett senare inlägg) men om man har svårt att hantera det borde man låta bli, i alla fall ett tag. Allt är tillåtet men är allt är inte nyttigt, som Paulus sa. Vi ska leva i världen men inte av världen (Johannesevangeliet 15:19)
Bön
För ett tag sen var det bönsöndagen.
Egentligen borde alla söndagar vara bönsöndagar, särskilt med tanke på att det pratas alldeles för lite om bön.
Som kristen vet jag att jag borde be, att jag borde tycka om det och att det gör nytta, men hur är det egentligen i praktiken?
Jag prioriterar bort bön jämt. Man tänker att det är gött, men så sätter man sig aldrig ner och tar den tiden man behöver. Jag beundrar verkligen munkar och nunnor som lägger ner sina liv för att be. Det önskar jag att jag vore redo att göra också.
Sveriges avkristnande
Sverige håller verkligen på att bli avkristnat. Jag pratade med en helsvensk kille idag som aldrig hade varit på en vanlig gudstjänst. Han hade varit på bröllop, begravning och skolavslutningar men aldrig någon söndag. Egentligen är det kanske inte så konstigt, men det gav ändå mig en tankeställare.
Jag tror att det sannolikt kommer bli mer och mer udda att vara kristen. Och jag hoppas faktiskt att alla dessa människor som inte är kristna men ändå är med i kyrkan går ur. Det låter hårt, men varför ska man vara med om man inte står för organisationens åsikter? Elefanten Svenska kyrkan försvårar för de som är kristna eftersom den innehåller så många som inte är det. Kyrkan är inget myshus. Kyrkan är Guds hus.
Frimodig kyrka
Det är kyrkoval den 20 september. Jag är i och för sig emot själva systemet med kyrkoval och politiker och grejer, men man måste ändå göra det bästa av situationen. Därför tycker jag att Frimodig kyrkas valplattform är väl värd att läsa:
http://www.frimodigkyrka.se/content/view/26/45/
Här har vi några som vågar stå upp för vad de tycker.
Herdarnas uppgift
Jag förstår att man tvekar innan man vågar tro. Det blir mer och mer självklart för mig. Men har inte herdar ett visst ansvar för sina får? Ska inte herdarna ha en stadig Gudsrelation? Det står i Hes 34 om hur herdarna som inte har lett sina får mot ljuset kommer att få sitt straff. Fattar alla präster vilket ansvar de verkligen har? En ödmjuk inställning är toppen, men i min värld vet prästerna mer än jag som aldrig tänker bli det. Det ligger liksom i jobbet att leda församlingen närmare Jesus. Jag ska inte peka ut någon speciell person, för det mår ingen bra av, men jag är orolig för vissa präster i Svenska kyrkan. Om de tror som de säger att de gör kan de inte stämma in i kyrkans trosbekännelse. Är det för mycket begärt av en präst?
En präst är INTE ett yrke som man ska välja om man vill ta hand om människor. Då kan man bli socionom eller skolsköterska eller vad som helst. En präst ska leda en församling och vara ett kristet föredöme.
Jag känner mig lite illa till mods när jag skriver det här när det egentligen borde vara självklarhet. Kyrkan är så speciell just nu att det känns kontroversiellt att skriva detta. Men det ska fram.
Är man så unik om man är slumpartad?
Jag kom på en grej när jag låg i sängen i morse. På radion pratades det om att alla har en speciell talang och att alla är bäst på någonting och att alla är unika. Det lät väldigt klyschigt, så där riktigt kristendomigt. Det låter så bra att man tror knappt att det är sant.
Jag tror verkligen på det där med att vi är unika och har speciella talanger, för jag tror att Gud har skapat oss sådana. Vi har ett värde därför att vi är specialdesignade. Men om man tror på evolutionsteorins slump, vad har man för värde då? Vad är det då som säger att alla är bäst på något och att alla är unika? Om allt är en slump så borde det finnas människor som är helt onda, till exempel. Det borde också ha fötts två identiska människor nån gång (och då menar jag inte enäggstvillingar, för Erika lärde mig idag att man har upptäckt att det finns en pyttepytteskillnad). Visst, sannolikheten är försvinnande liten, men är det inte försvinnande liten sannolikhet som hela slumpgrejen bygger på?
Vad har vi för värde om vi är en slump? Jag har svårt att se nåt, faktiskt.
Förlåt mig, språkpolisen!
Jag vet att det inte ska vara stor bokstav i varje ord. Det är anglosaxiskt, inte svenskt. Men det blir det automatiskt. Det är blogg.se som felar, inte jag. Bara så att språkpolisen vet.
Om bibelberättelser
Jag var inne på det igår, men skriver det en gång till: vi borde verkligen försöka tänka outside the box när det gäller bibeln. Berättelserna där är inte slentrianmässiga nånstans och ändå behandlar vi dem så. När man sätter sig in i situationen där berättelsen utspelar sig upptäcker man nya saker. Det gör man varje gång man läser texten också. Det är nåt speciellt med den där Bibeln. Helt klart. Bara man vågar se det.
Om tro
Uttömmande rubrik, eller hur?
Men jag tänkte skriva om tro. Det är verkligen inte så enkelt som det verkar. Att våga tro är stort. I alla fall för mig.
Om någon sa till mig för ett år sedan att jag skulle säga så hade jag inte trott dem, men vem vet vad som väntar bakom nästa kurva? ;)
Det jag tänker på är att verkligen våga tror på vad Gud säger. Ett exempel på en som gör det är den lame mannen som Jesus botade (Lukas 5:17-26). Han och hans vänner var så övertygade om att Jesus kunde bota honom att de gick upp på taket, tog bort teglet och hissade ner honom. Det är som om någon ville träffa Carola så mycket att de gjorde hål i taket mitt under en konsert. Det var ju liksom inte så att Jesus inte gjorde något annat. Han höll på att undervisa står det i texten. Fatta vilken tro! Och när Jesus säger att han ska ta sin bädd och gå så svarar inte mannen: men hallå, du kan ju inte bota mig, jag är lam! utan han litar på Jesus och ställer sig upp. Jag vågar sällan det. Även om Gud säger saker till mig så vågar jag inte göra som jag blir tillsagd. Jag vågar inte tro på att det funkar.
I textens början står det förresten att Jesus förlåter deras synder när han ser deras tro. Det är också väldigt tänkvärt. På nåt sätt tänker jag att det kanske inte blir nåt om vi inte tror. Jag vet att jag hamnar lite ute på djupt vatten när jag säger så eftersom man det kan blir väldigt farligt att säga till nån att Gud inte kunde bota deras släkting från cancer för att de inte trodde tillräckligt mycket, men nånstans tror jag ändå att det stämmer.
Jag tycker själv att det här är grymt svårt. Min enda lösning är att be om mer tro.
Dessutom kan man fundera över, särskilt som uppvuxen i en kristen familj, om det inte är väldigt lätt att slentrian-läsa bibeltexter. Jag har alltid bara accepterat att Jesus går på vatten och botar lama och uppväcker folk från det döda. Det är dock inte så självklart. Det är svårt att komma ifrån söndagsskolversionen, men jag jobbar på det. Och jag jobbar på att be om mer tro.
