en kristens bekännelser

Men jag tänkte skriva om tro. Det är verkligen inte så enkelt som det verkar. Att våga tro är stort. I alla fall för mig.

Om någon sa till mig för ett år sedan att jag skulle säga så hade jag inte trott dem, men vem vet vad som väntar bakom nästa kurva? ;)

Det jag tänker på är att verkligen våga tror på vad Gud säger. Ett exempel på en som gör det är den lame mannen som Jesus botade (Lukas 5:17-26). Han och hans vänner var så övertygade om att Jesus kunde bota honom att de gick upp på taket, tog bort teglet och hissade ner honom. Det är som om någon ville träffa Carola så mycket att de gjorde hål i taket mitt under en konsert. Det var ju liksom inte så att Jesus inte gjorde något annat. Han höll på att undervisa står det i texten. Fatta vilken tro! Och när Jesus säger att han ska ta sin bädd och gå så svarar inte mannen: men hallå, du kan ju inte bota mig, jag är lam! utan han litar på Jesus och ställer sig upp. Jag vågar sällan det. Även om Gud säger saker till mig så vågar jag inte göra som jag blir tillsagd. Jag vågar inte tro på att det funkar. 

I textens början står det förresten att Jesus förlåter deras synder när han ser deras tro. Det är också väldigt tänkvärt. På nåt sätt tänker jag att det kanske inte blir nåt om vi inte tror. Jag vet att jag hamnar lite ute på djupt vatten när jag säger så eftersom man det kan blir väldigt farligt att säga till nån att Gud inte kunde bota deras släkting från cancer för att de inte trodde tillräckligt mycket, men nånstans tror jag ändå att det stämmer.

Jag tycker själv att det här är grymt svårt. Min enda lösning är att be om mer tro. 

Dessutom kan man fundera över, särskilt som uppvuxen i en kristen familj, om det inte är väldigt lätt att slentrian-läsa bibeltexter. Jag har alltid bara accepterat att Jesus går på vatten och botar lama och uppväcker folk från det döda. Det är dock inte så självklart. Det är svårt att komma ifrån söndagsskolversionen, men jag jobbar på det. Och jag jobbar på att be om mer tro.