en kristens bekännelser

U-oas och Ungdom med uppgift är ute på en missionsresa i Skåne som man kan läsa om på skanemissionsresa.blogg.se.

Oas fick in nästan 750 000 i samlad kollekt under hela konferensen. 750 000. Det är mycket pengar. Sug på den. 

Som sagt. Jag upphör aldrig att förvånas över hur jag och en annan människa som inte bor på samma ställe som jag eller nånting kan vara på samma våglängd hela tiden. Vi verkar ständigt gå igenom samma saker, även om vi inte alltid pratar med varandra om det.

Jag har lovat mig själv en sak: att aldrig sluta söka Gud. Jag tror inte att jag någonsin kommer tycka att jag har funnit honom under någon längre period, men jag ska inte sluta att söka i alla fall. När jag har tänkt har jag kommit fram till att jag faktiskt inte kan lova mer än så. Det låter mycket bättre att Gud ska vara det viktigaste i mitt liv och att jag ska leva helt för Jesus, men för mig är det en önskedröm att kunna lova det. Nu kan jag absolut inte göra det, för jag inser mer och mer hur otroligt viktigt det är att vara ärlig.

Nästa vecka ska jag och en tjej till vara ansvariga för en lägervecka på Hjelmserydsstiftelsen. Häromdagen fick vi veta att vi skulle ha bokat in folk som kan leda bibelstudium. Lite panik utbröt och jag satt ett tag med telefonen i hand för att få tag på folk. En del av mig tänkte att jag skulle kunna ha hand om ett samtal. Jag har mycket att säga och skulle nog klara av det. Sen tänkte jag direkt att jag inte vågar. Jag känner mig så liten, och när jag tänker på att andra (till exempel min storasyster) ska lyssna på mig så bangar jag. Det hade inte varit något problem om det hade varit för konfirmander eller så. Men när det kommer med folk som jag ser upp till, då vill jag inte. På ett sätt tror jag att det är synd, för det betyder att det finns en kultur i kyrkan (eller i alla fall i mitt huvud) att man måste vara så himla from och bra för att kunna leda ett bibelstudium eller ett samtal om tro. Det är nog fel. Jag har i alla fall bestämt mig för att jag ska göra om det inte finns någon annan som kan. Så det så.

Om jag någonsin får sommarprata (vilket i och för sig inte är särskilt sannolikt) så ska jag prata om kristen tro. Jag ska under en och en halv timme skråla ut det kristna budskapet. Sen får jag se hur folk reagerar. Det är liksom halva grejen, förutom att jag i Sveriges Radio får prata om Jesus och om kyrkan. 

Jag vet inte vad jag tycker om det här. Å ena sidan känns det inte som om Jesus är i en ikon, men å andra sidan så får de mig ändå att känna mig lugn. Konstigt, det där.

Okej, jag vet att han var stupfull och att han aldrig hade sagt något sånt i nyktert tillstånd. Men jag kan inte låta bli att känna att jag kanske har påverkat någon när en kille som jag har diskuterat mycket med under trean kommer fram på studentfesten och säger:

Jag vet att det inte ska vara stor bokstav i varje ord. Det är anglosaxiskt, inte svenskt. Men det blir det automatiskt. Det är blogg.se som felar, inte jag. Bara så att språkpolisen vet.

Det där med blogg har jag tyckt varit intressant väldigt länge, men jag har inte riktigt vågat lägga upp mitt eget liv. Nu gör jag det i alla fall för jag tycker att jag har något viktigt att skriva om: kristen tro.