Ett störande moment som borde åtgärdas
Eftersom jag hänger mycket på förrättningar av olika slag är det ganska naturligt att jag har mycket tankar om dem. En sådan tanke är att jag tycker att Svenska kyrkan borde utlysa fotoförbud under förrättningar. Jag var på ett dop igår för tre ungar. Bara det faktum att det är tre ungar som ska döpas samtidigt gör det ganska rörigt och inte blir det bättre av alla kameror. Folk filmade och fotade hejvilt och sprang fram och tillbaka från sina platser för att få de bästa bilderna. Det tar väldigt mycket fokus. Jag kunde knappt koncentrera mig utan kollade bara på allt ståhej. Det var också mycket barn där som sprang hit och dit men det gjorde mindre. Jag tycker absolut att barn ska få springa runt i kyrkan. Det är tvärtom bara positivt med mycket småbarn i gudstjänsten. Det gör den mer levande. Det är något helt annat med kameror. Församlingen borde inte koncentrera sig på att få de snyggaste bilderna utan på själva dopet. Man kan förstås ta bilder efteråt med prästen och familjen men att fota tar för mycket fokus under själva förrättningen.
Ett fotoförbud skulle väcka starka känslor. Människor vill ju föreviga så viktiga händelser. Den enklaste lösningen vore att en människa kan få fota lite diskret och sedan sprida sina bilder. Så har brudparet gjort på många bröllop jag har varit på, till exempel. Jag tycker faktiskt att det är viktigt att komma ihåg att det centrala i ett dop eller ett bröllop är inte att få fina bilder till familjealbumet utan att Gud faktiskt gör någonting. Det är lätt att glömma bort i ett fotoståhej.
Komplicerat
Jag sommarjobbar som kyrkomusiker. Det är världens bästa extrajobb - jag menar, hur många unga musiker utan utbildning kan försörja sig på att spela? - men har sina betänkligheter.
För det första funderar jag en del på om det är moraliskt riktigt av mig att ta betalt över huvud taget. Jag tycker att kyrkan skulle må bättre av färre anställda och ett större medlemsengagemang. Varför tar jag då själv betalt? Jag arbetar ändå i min hemförsamling. De som gör kyrkkaffet (nu har vi tyvärr sällan det, men när det händer) får inget betalt. I och för sig så är det rådande praxis att betala sina musiker inom Svenska kyrkan och det finns pengar avsatta till det, men jag vet inte om det rättfärdigar det. Dessutom blir min gudstjänst störd när jag är i tjänst. Mitt fokus ligger på att tjäna andra och inte att jag ska få möta Gud. Och ingen tvivlar på att ge prästen betalt. Men det ligger ändå där och gnager.
Jag tycker också att det blir komplicerat att spela på dop och bröllop. Det blir ofta ganska lamt. Jag har lärt mig mer och mer att inte döma folk, men jag kan inte låta bli att undra vad det blir av löftet att till exempel fostra sina barn i den kristna tron. Alla dopföräldrar gör inte det. Samtidigt som jag tycker dop är fantastiskt fint kan jag inte låta bli att tycka att det är tråkigt att kyrkan inte kommer att se röken av föräldrarna förrän nästa barn ska döpas. Jag vet att det inte är så här enkelt. Jag vet att många tänker och tvivlar på Gud och jag vet att man kan säga att det är bättre att de kommer till kyrkan en gång än ingen gång. Jag vet att jag dömer människor när jag skriver det här, men det ligger också där och gnager. Vad sysslar vi med egentligen? Varför godtar vi att föräldrarna ger ett löfte de inte tänkte hålla? Och ändå är det likafullt någonting som Gud gör i det där dopet, oavsett vad föräldrarna sysslar med. Jag får trösta mig med att ungen blir döpt trots sina ickekristna föräldrar.
En självklar sak
Om kyrkan råkar glömma bort Gud tappar den allt värde.
Det enda sättet för kyrkan och kristna att överleva är att hela tiden sträva närmare Jesus. Annars är det kört.
Vad är det att vara kristen?
För mig är svaret enkelt: att tro på Jesus som frälsaren.
I Svenska kyrkans ungas medlemstidning Troligt frågar de tio ungdomar exakt den här frågan. Ingens svar innehåller Jesus. De nämner gemenskap, att vila i Guds famn och att gå i kyrkan på stora högtider. När de får lista vad som är viktigast med att vara kristen väljer 8 av 10 att vara snäll mot andra. Två väljer att gå i mässan. De andra alternativen var att be, att läsa Bibeln, att tänka på miljön och att omvända varandra. I och för sig går det inte att rangordna sånt här, för alla de här sakerna ingår i ett kristet liv. Vad jag dock blir lite oroad över är att de här ungdomarna inte verkar ha upptäckt att kyrkan inte bara står för de kristna värderingarna utan också för det kristna budskapet. Den kristna gemenskapen är viktig, men när man ska kategorisera kristen tro tycker jag det är ännu bättre om man kan ta fasta på vad som är unikt för kristendomen istället för att ta något som alla vill vara.
Samma trend märks när de svarar på hur det märks att Svenska kyrkans unga är en kristen organisation. Några tycker inte att det märks och de som ändå märker av det tycker att det är för att alla får komma som de är. Att man får vara som man är är positivt, förstås. Men borde inte det kristna märkas på andra sätt också? Det är i och för sig några som tar upp att man är i kyrkan, men få nämner Gud.
Lite senare i samma tidning frågar de tre personer om varför man ska vara medlem. De svarar för att kunna påverka en organisation med barn och unga. Varför går de inte med i scouterna eller en teaterförening då? Står Svenska kyrkans unga verkligen inte för nåt annat än demokrati?
Vad jag vill ha sagt är att kristen tro och en kristen gemenskap borde vara mer än att man får komma som man är och att man hittar en bra gemenskap.
Sveriges avkristnande
Sverige håller verkligen på att bli avkristnat. Jag pratade med en helsvensk kille idag som aldrig hade varit på en vanlig gudstjänst. Han hade varit på bröllop, begravning och skolavslutningar men aldrig någon söndag. Egentligen är det kanske inte så konstigt, men det gav ändå mig en tankeställare.
Jag tror att det sannolikt kommer bli mer och mer udda att vara kristen. Och jag hoppas faktiskt att alla dessa människor som inte är kristna men ändå är med i kyrkan går ur. Det låter hårt, men varför ska man vara med om man inte står för organisationens åsikter? Elefanten Svenska kyrkan försvårar för de som är kristna eftersom den innehåller så många som inte är det. Kyrkan är inget myshus. Kyrkan är Guds hus.
Frimodig kyrka
Det är kyrkoval den 20 september. Jag är i och för sig emot själva systemet med kyrkoval och politiker och grejer, men man måste ändå göra det bästa av situationen. Därför tycker jag att Frimodig kyrkas valplattform är väl värd att läsa:
http://www.frimodigkyrka.se/content/view/26/45/
Här har vi några som vågar stå upp för vad de tycker.
Herdarnas uppgift
Jag förstår att man tvekar innan man vågar tro. Det blir mer och mer självklart för mig. Men har inte herdar ett visst ansvar för sina får? Ska inte herdarna ha en stadig Gudsrelation? Det står i Hes 34 om hur herdarna som inte har lett sina får mot ljuset kommer att få sitt straff. Fattar alla präster vilket ansvar de verkligen har? En ödmjuk inställning är toppen, men i min värld vet prästerna mer än jag som aldrig tänker bli det. Det ligger liksom i jobbet att leda församlingen närmare Jesus. Jag ska inte peka ut någon speciell person, för det mår ingen bra av, men jag är orolig för vissa präster i Svenska kyrkan. Om de tror som de säger att de gör kan de inte stämma in i kyrkans trosbekännelse. Är det för mycket begärt av en präst?
En präst är INTE ett yrke som man ska välja om man vill ta hand om människor. Då kan man bli socionom eller skolsköterska eller vad som helst. En präst ska leda en församling och vara ett kristet föredöme.
Jag känner mig lite illa till mods när jag skriver det här när det egentligen borde vara självklarhet. Kyrkan är så speciell just nu att det känns kontroversiellt att skriva detta. Men det ska fram.
