en kristens bekännelser

För det första funderar jag en del på om det är moraliskt riktigt av mig att ta betalt över huvud taget. Jag tycker att kyrkan skulle må bättre av färre anställda och ett större medlemsengagemang. Varför tar jag då själv betalt? Jag arbetar ändå i min hemförsamling. De som gör kyrkkaffet (nu har vi tyvärr sällan det, men när det händer) får inget betalt. I och för sig så är det rådande praxis att betala sina musiker inom Svenska kyrkan och det finns pengar avsatta till det, men jag vet inte om det rättfärdigar det. Dessutom blir min gudstjänst störd när jag är i tjänst. Mitt fokus ligger på att tjäna andra och inte att jag ska få möta Gud. Och ingen tvivlar på att ge prästen betalt. Men det ligger ändå där och gnager.

Jag tycker också att det blir komplicerat att spela på dop och bröllop. Det blir ofta ganska lamt. Jag har lärt mig mer och mer att inte döma folk, men jag kan inte låta bli att undra vad det blir av löftet att till exempel fostra sina barn i den kristna tron. Alla dopföräldrar gör inte det. Samtidigt som jag tycker dop är fantastiskt fint kan jag inte låta bli att tycka att det är tråkigt att kyrkan inte kommer att se röken av föräldrarna förrän nästa barn ska döpas. Jag vet att det inte är så här enkelt. Jag vet att många tänker och tvivlar på Gud och jag vet att man kan säga att det är bättre att de kommer till kyrkan en gång än ingen gång. Jag vet att jag dömer människor när jag skriver det här, men det ligger också där och gnager. Vad sysslar vi med egentligen? Varför godtar vi att föräldrarna ger ett löfte de inte tänkte hålla? Och ändå är det likafullt någonting som Gud gör i det där dopet, oavsett vad föräldrarna sysslar med. Jag får trösta mig med att ungen blir döpt trots sina ickekristna föräldrar.