en kristens bekännelser

Nästa vecka ska jag och en tjej till vara ansvariga för en lägervecka på Hjelmserydsstiftelsen. Häromdagen fick vi veta att vi skulle ha bokat in folk som kan leda bibelstudium. Lite panik utbröt och jag satt ett tag med telefonen i hand för att få tag på folk. En del av mig tänkte att jag skulle kunna ha hand om ett samtal. Jag har mycket att säga och skulle nog klara av det. Sen tänkte jag direkt att jag inte vågar. Jag känner mig så liten, och när jag tänker på att andra (till exempel min storasyster) ska lyssna på mig så bangar jag. Det hade inte varit något problem om det hade varit för konfirmander eller så. Men när det kommer med folk som jag ser upp till, då vill jag inte. På ett sätt tror jag att det är synd, för det betyder att det finns en kultur i kyrkan (eller i alla fall i mitt huvud) att man måste vara så himla from och bra för att kunna leda ett bibelstudium eller ett samtal om tro. Det är nog fel. Jag har i alla fall bestämt mig för att jag ska göra om det inte finns någon annan som kan. Så det så.