Stolthet

När jag har studerat Aristoteles filosofi har en sak slagit mig: hos honom är stoltheten en dygd. När jag sa att jag spontant skrev upp ödjmukhet som en dygd och inte stolthet sa min lärare att det är för att den kristna tron har format oss till att leva så. De gamla grekerna såg det inte på det sättet.

För mig har det alltid varit självklart att man ska vara stolt över det man gör. Jag är stolt över mig själv och över mycket som jag har åstadkommit. Men jag har kommit på att mitt ideal är en person som är stolt över sig själv men som inför allmänheten inte framhåller sina kunskaper. Den som upphöjer sig ska bli förödmjukad och den som ödmjukar sig ska bli upphöjd, som det står i Lukas 14:11. Hela det stycket handlar om att man inte ska upphöja sig själv. 

Jag tycker absolut att det är sunt att vara stolt över sig själv, men det gäller att akta sig så att man inte sårar någon i sin omgivning. Till exempel fick jag bra betyg i ett ämne som jag var osäker på idag. Jag var på vippen att säga det till en av mina kompisar men hejdade mig i sista stund eftersom hon bara någon timma tidigare hade skrivit prov i samma ämne och misslyckats totalt. Hon hade säkert blivit glad för min skull, men jag tänkte att hon nog inte behövde höra det riktigt än. 

Vet inte riktigt vad jag har sagt med det här, men om inte annat kan jag konstatera att kristendomen har haft ett enormt inflytande på västvärlden. Det är helt sanslöst när man tänker efter.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0