en kristens bekännelser

Jag har försökt två gånger att skriva något helt annat än vad jag nu skriver i det här inlägget. Det blir bara fel. Jag tar det som ett tecken på att jag kanske inte borde skriva det så att alla kan se det. Vad jag istället skriver verkar bli detta: något av det svåraste som finns är att verkligen lämna sig själv och sitt liv helt till Jesus. Många gånger har jag fått ångest av det. Jag vill inte att nån ska se hur jag är egentligen. Och - ännu värre - tänk om jag inte menar vad jag säger innerst inne? Borde jag inte överlåta mig mer? Varför får aldrig jag de där riktiga hallelujaupplevelserna? Ikväll kände jag inte så. Det är fortfarande svårt att säga att nån annan får ta över mitt liv, men ikväll kände jag av någon anledning bara frid över det. Och det var så himla skönt att känna att Gud faktiskt tar hand om mig när jag flyttar hemifrån och vet var jag behövs.