Konstiga psaltarpsalmer
Vissa saker med Bibeln är konstiga; nästan så konstiga att jag undrar om jag tror på dem. Martin Luther sa att vid vissa bibeltexter får man lyfta på hatten och gå vidare för att se om man kanske förstår mer nästa gång. Jag tycker på ett sätt att det är en undanflykt. Man försöker bortförklara att Bibeln ändå är Guds ord rätt igenom.
Jag tror faktiskt att Bibeln helt och hållet är Guds ord, för annars tycker jag inte att det skulle vara någon idé över huvud taget att tro på den. Jag menar, hur vet man vilka delar man ska stryka? Däremot förstår jag verkligen inte allt. Just nu håller jag till exempel på och läser Psaltaren. Där finns det en del psalmer (till exempel nummer 17 och 18) där kung David (en av de riktigt stora i GT) hyllar Gud därför att han förgör hans fiender. Om fienden hade varit djävulen hade jag förstått det, men det handlar om vanliga människor. För att få in texten i mitt liv försöker jag tänka att fienderna symboliserar djävulen, men i grundtexten är det som sagt Davids medmänniskor. Hur kan man tänka så om dem? Var är kärleken till nästan?
Kommentarer
Postat av: amac
Jag kan inte ta GT på allvar just på grund av det. Alla krig och sånt. Gud är med de som vinner kriget, förgör resten blabla.
Trackback
