Missionsblogg
U-oas och Ungdom med uppgift är ute på en missionsresa i Skåne som man kan läsa om på skanemissionsresa.blogg.se.
Mycket bra!
Knivigheter
Den där homodebatten är aktiv med Pridefestivalen och allt. Jag tycker att frågan är väldigt knivig. Jag är egentligen ganska klar över var jag står, men det är så otroligt svårt att diskutera eftersom det låter som att kristna är emot människorna som är homosexuella. Det är inte sant. Människorna är det absolut inget fel på, och det är inget fel att vara homosexuell heller. Vad som är fel tror jag är att fysiskt leva ut det i en relation (och one night stands och allt vad det heter). För ett tag sen beslutade nån av de stora frikyrkorna i Göteborg att tillåta homosexuella att bli medlemmar. Många andra församlingar blev väldigt upprörda av det. Jag vet inte om förslaget gällde att ta in homosexuella eller folk i homosexuella relationer, men för mig gör det en stor skillnad. Homosexuella ska självklart få vara med i kyrkan, men det blir knivigare med homosexuella som lever ut det. Att stänga ute homosexuella vore som att utesluta alla som ljuger. Det skulle inte komma på fråga. För mig är utlevd homosexualitet faktiskt en synd - inte för att jag hatar alla homosexuella utan för att jag inte kan tolka Bibeln på något annat sätt (Rom 1:26-27 och 1 Kor 6:9-11) - men jag tror också att alla synder är lika inför Gud. Jesus säger det själv på något ställe.
När man försöker förklara detta har folk dock väldigt svårt att förstå skillnad mellan att vara homosexuell och att leva ut det. De ser det som personangrepp, och det kan jag förstå, men jag skulle önska att fler ville förstå hur vi tänker. Som det är nu så är alla så fientliga och det blir så mycket svårare att diskutera med folk som inte är öppna för vad jag har att säga.
Vad som komplicerar saken ytterligare är att det finns folk som verkligen hatar homosexuella. Idag läste jag en intervju med en kille som nästan blev ihjälsparkad för några år sedan på grund av att han var bög. Jag blev ganska upprörd när jag läste det och nästan ännu mer upprörd över att folk som inte är kristna tenderar att bunta ihop oss med folk som gör sånt i en grupp - homofoberna. Jag vill inte bli kallad homofob. Jag har inte någon fobi mot homosexuella. Jag råkar bara tro på en Gud som har sagt i sin heliga skrift att han inte menade att människorna skulle ha sexuella förhållanden med folk av samma kön.
Gåvor
Oas fick in nästan 750 000 i samlad kollekt under hela konferensen. 750 000. Det är mycket pengar. Sug på den.
Och ändå, när man räknar efter med hur många som var där - jag räknar med 5000 för enkelhetens skull - blir det 150 kronor per person. Det kanske är mer än vad många ger i kollekt vanligtvis, men det är inte uppseendeväckande mycket egentligen. Man kan uträtta mycket, så länge man är tillsammans.
Jag upphör aldrig att förvånas
Som sagt. Jag upphör aldrig att förvånas över hur jag och en annan människa som inte bor på samma ställe som jag eller nånting kan vara på samma våglängd hela tiden. Vi verkar ständigt gå igenom samma saker, även om vi inte alltid pratar med varandra om det.
Om kunskap
En kompis till mig sa häromdagen att han gärna skulle plugga filosofi men att han är rädd att han skulle bli så deprimerad så han hellre är lyckligt ovetande. Jag tyckte av bara farten ungefär samma sak, men när jag tänkte på det kom jag på att det inte stämmer. När man väl har lärt sig någonting ångrar man det sällan, oavsett vad det för med sig. Idag på Oas festhögmässa funderade jag på om jag hellre hade varit utan de jobbiga månaderna som jag hade för ett tag sen när allt med Gud bara försvann. Jag kom fram till ett nej. Hur jobbigt det än var så vill jag inte vara utan det. Jag vill inte tillbaka till den lite mer naiva tro jag hade innan jag började ifrågasätta allting. Även om vissa grejer inte har varit så kul att tänka på så bär jag hellre med mig de erfarenheterna än är utan dem.
Jag tror att man inte ångrar kunskap. Oavsett hur tung den kan kännas att bära så är det ändå värt det.
Samtal
Det senaste dygnet har jag pratat mycket. Inte bara vardagssaker hemma vid matbordet utan tagit tid med folk och pratat. Lågt räknat tror jag det blir ungefär sex timmar i seriösa samtal, mestadels om livet och tron. Det ger mycket. När man får saker ur sig blir det lättare att bearbeta dem. Ofta känner jag mig så ensam om att till exempel tvivla på en viss sak och orkar inte prata om det. Så fort jag gör det får jag dock mycket tillbaka. Jag är inte alls ensam.
"Så länge jag teg tynade jag bort" i Psaltaren 32 stämmer väldigt bra. Där handlar det om synd och skuld. Det är väl inte precis det jag har fått ur mig idag, men jag tror det kan vara lika sant om andra bördor också.
Tankar efter ett oasmöte
Jag har försökt två gånger att skriva något helt annat än vad jag nu skriver i det här inlägget. Det blir bara fel. Jag tar det som ett tecken på att jag kanske inte borde skriva det så att alla kan se det. Vad jag istället skriver verkar bli detta: något av det svåraste som finns är att verkligen lämna sig själv och sitt liv helt till Jesus. Många gånger har jag fått ångest av det. Jag vill inte att nån ska se hur jag är egentligen. Och - ännu värre - tänk om jag inte menar vad jag säger innerst inne? Borde jag inte överlåta mig mer? Varför får aldrig jag de där riktiga hallelujaupplevelserna? Ikväll kände jag inte så. Det är fortfarande svårt att säga att nån annan får ta över mitt liv, men ikväll kände jag av någon anledning bara frid över det. Och det var så himla skönt att känna att Gud faktiskt tar hand om mig när jag flyttar hemifrån och vet var jag behövs.
Att aldrig sluta söka
Jag har lovat mig själv en sak: att aldrig sluta söka Gud. Jag tror inte att jag någonsin kommer tycka att jag har funnit honom under någon längre period, men jag ska inte sluta att söka i alla fall. När jag har tänkt har jag kommit fram till att jag faktiskt inte kan lova mer än så. Det låter mycket bättre att Gud ska vara det viktigaste i mitt liv och att jag ska leva helt för Jesus, men för mig är det en önskedröm att kunna lova det. Nu kan jag absolut inte göra det, för jag inser mer och mer hur otroligt viktigt det är att vara ärlig.
Ett störande moment som borde åtgärdas
Eftersom jag hänger mycket på förrättningar av olika slag är det ganska naturligt att jag har mycket tankar om dem. En sådan tanke är att jag tycker att Svenska kyrkan borde utlysa fotoförbud under förrättningar. Jag var på ett dop igår för tre ungar. Bara det faktum att det är tre ungar som ska döpas samtidigt gör det ganska rörigt och inte blir det bättre av alla kameror. Folk filmade och fotade hejvilt och sprang fram och tillbaka från sina platser för att få de bästa bilderna. Det tar väldigt mycket fokus. Jag kunde knappt koncentrera mig utan kollade bara på allt ståhej. Det var också mycket barn där som sprang hit och dit men det gjorde mindre. Jag tycker absolut att barn ska få springa runt i kyrkan. Det är tvärtom bara positivt med mycket småbarn i gudstjänsten. Det gör den mer levande. Det är något helt annat med kameror. Församlingen borde inte koncentrera sig på att få de snyggaste bilderna utan på själva dopet. Man kan förstås ta bilder efteråt med prästen och familjen men att fota tar för mycket fokus under själva förrättningen.
Ett fotoförbud skulle väcka starka känslor. Människor vill ju föreviga så viktiga händelser. Den enklaste lösningen vore att en människa kan få fota lite diskret och sedan sprida sina bilder. Så har brudparet gjort på många bröllop jag har varit på, till exempel. Jag tycker faktiskt att det är viktigt att komma ihåg att det centrala i ett dop eller ett bröllop är inte att få fina bilder till familjealbumet utan att Gud faktiskt gör någonting. Det är lätt att glömma bort i ett fotoståhej.
Jag känner mig så liten...
Nästa vecka ska jag och en tjej till vara ansvariga för en lägervecka på Hjelmserydsstiftelsen. Häromdagen fick vi veta att vi skulle ha bokat in folk som kan leda bibelstudium. Lite panik utbröt och jag satt ett tag med telefonen i hand för att få tag på folk. En del av mig tänkte att jag skulle kunna ha hand om ett samtal. Jag har mycket att säga och skulle nog klara av det. Sen tänkte jag direkt att jag inte vågar. Jag känner mig så liten, och när jag tänker på att andra (till exempel min storasyster) ska lyssna på mig så bangar jag. Det hade inte varit något problem om det hade varit för konfirmander eller så. Men när det kommer med folk som jag ser upp till, då vill jag inte. På ett sätt tror jag att det är synd, för det betyder att det finns en kultur i kyrkan (eller i alla fall i mitt huvud) att man måste vara så himla from och bra för att kunna leda ett bibelstudium eller ett samtal om tro. Det är nog fel. Jag har i alla fall bestämt mig för att jag ska göra om det inte finns någon annan som kan. Så det så.
