en kristens bekännelser

För det första funderar jag en del på om det är moraliskt riktigt av mig att ta betalt över huvud taget. Jag tycker att kyrkan skulle må bättre av färre anställda och ett större medlemsengagemang. Varför tar jag då själv betalt? Jag arbetar ändå i min hemförsamling. De som gör kyrkkaffet (nu har vi tyvärr sällan det, men när det händer) får inget betalt. I och för sig så är det rådande praxis att betala sina musiker inom Svenska kyrkan och det finns pengar avsatta till det, men jag vet inte om det rättfärdigar det. Dessutom blir min gudstjänst störd när jag är i tjänst. Mitt fokus ligger på att tjäna andra och inte att jag ska få möta Gud. Och ingen tvivlar på att ge prästen betalt. Men det ligger ändå där och gnager.

Jag tycker också att det blir komplicerat att spela på dop och bröllop. Det blir ofta ganska lamt. Jag har lärt mig mer och mer att inte döma folk, men jag kan inte låta bli att undra vad det blir av löftet att till exempel fostra sina barn i den kristna tron. Alla dopföräldrar gör inte det. Samtidigt som jag tycker dop är fantastiskt fint kan jag inte låta bli att tycka att det är tråkigt att kyrkan inte kommer att se röken av föräldrarna förrän nästa barn ska döpas. Jag vet att det inte är så här enkelt. Jag vet att många tänker och tvivlar på Gud och jag vet att man kan säga att det är bättre att de kommer till kyrkan en gång än ingen gång. Jag vet att jag dömer människor när jag skriver det här, men det ligger också där och gnager. Vad sysslar vi med egentligen? Varför godtar vi att föräldrarna ger ett löfte de inte tänkte hålla? Och ändå är det likafullt någonting som Gud gör i det där dopet, oavsett vad föräldrarna sysslar med. Jag får trösta mig med att ungen blir döpt trots sina ickekristna föräldrar.

It's a promise. Indeed

Det enda sättet för kyrkan och kristna att överleva är att hela tiden sträva närmare Jesus. Annars är det kört.

Jag blir så trött på att folk inte inser att föräldrar påverkar sina barn i allting. Man bär med sig massor hemifrån, däribland föräldrarnas uppfattning om tro och religion. Man behöver inte tycka samma som dem, men man kan inte bli kvitt det. Och jag tycker uppriktigt sagt inte att det är någon skillnad på att uppfostra sina barn religiöst, ateistiskt eller agnostiskt. Inte så länge det sker med kärlek.

Jag är redan oroad över pengarna jag har på banken. Är det verkligen moraliskt att ha en massa pengar på banken när andra behöver dem bättre?

Dessutom tror jag att något av det farligaste för en kyrka är att vara rik. Kolla bara på klostren runt reformationen. 

I DN idag (http://www.dn.se/opinion/debatt/darfor-ar-det-viktigt-med-ett-sekulart-samhalle-1.894620) skriver tolv kända svenskar under på att alla tjänar på ett sekulärt samhälle. De skriver bland annat: "Det sekulära samhället uppmuntrar till kritik av alla idésystem på lika villkor, oavsett om ideologierna betecknas som politiska, filosofiska eller religiösa. Ingen ideologisk grupp ska ha rätt att undgå kritik eller att slippa stå till svars genom att hänvisa till religionsfriheten."  Det håller jag med om. Lite längre ner i artikeln påpekar de dock att därför bör alla värderingar och handlingar som kan sammankopplas med religion (omskärelse, abortkritik, negativ inställning till stamcellsforskning och organdonation, nej till utlevd homosexualitet...) förbjudas. Vart tog diskussionen vägen? 

I viss mån tycker jag att de slår in öppna dörrar. Sverige har den mest liberala abortlagstiftningen i världen. Vi som är kritiska till abort finns, men är få. Det gäller för övrigt för de flesta sådana frågor. De säger i och för sig att deras största missionfält är resten av världen där dessa dåliga åsikter är mer utbredda. Artikelförfattarna skriver:"Mot dessa religiösa krafter som vill vrida tiden tillbaka, står humanismens mål att återupprätta människan som myndig varelse med förmåga att ta ansvar för sitt eget liv och bygga en etik med utgångspunkt i förnuft, medkänsla och demokratiska principer." Jaha, så man får tro hur man vill bara man tror på vårt sätt? Jag blir väldigt irriterad på sådant här. Har inte jag som religiös som mål att bli en myndig varelse med förmåga att ta ansvar för mitt eget liv och bygga en etik med utgångspunkt i förnuft, medkänsla och demokratiska principer? Att tro att kristna skulle få ett brev på posten med färdiga värderingar som man sedan bara accepterar är att ringakta kristendomen och också alla kristna. Jag frågar mig varje dag vad jag egentligen tycker och varför. Att jag frågar andra om vad de tycker och också frågar Gud vad han tycker är en annan sak, som inte heller är konstig. De kan väl ändå inte begära att man ska utforma sina värderingar utan påverkan? I sådana fall kan jag meddela att det vore önskvärt men omöjligt. Att beskriva religiösa människor som bakåtsträvande och mindre tänkande är i alla fall fruktansvärt oförskämt. 

Jag hävdar att det är lika bra att Sverige mer och mer blir ett sekulärt samhälle därför att det är så få som tror. Det är bättre om folk vågar ta ställning och slutar slentriangå i kyrkan på julnatten. Jag vill absolut inte ha ett sekulärt samhälle därför att de ateistiska värderingarna skulle vara så mycket bättre och jag säger inte att jag inte vill ha en förändring. Ingenting skulle göra mig gladare än om fler i Sverige blev kristna. 

Gud älskar mig så mycket att han dör för mig, är alltid med mig, vill att jag ska vara med honom, har en plan för mitt liv...

Det är helt sjukt. Jag kommer aldrig att förstå det och jag får aha-upplevelser varje dag. 

Det verkar för bra för att vara sant. Och ändå är det nog det. Godnatt.

Jag är den jag är, säger han (2 Mosebok 3:14).

Så fort man tänker på Gud på ett sätt kommer man på att han är på ett annat sätt också. Han är för stor för att vi ska fatta honom. Det är knäppt, som sagt.

Nu uppskattar jag verkligen tystnaden. Jag uppskattar att sitta ensam och tänka. Allra bäst tänker jag utan musik. Jag behöver bara papper och penna. Jag tror att Gud låter sig hittas på riktigt i tystnaden. När man verkligen tänker efter. Man förstår mycket på Oas - jag hade aldrig velat vara utan det - men den verkliga prövning kommer när man tvingas vara tyst och fråga sig vad man tror. Jag älskar den ibland hysteriska lovsången på Oas, men jag har lärt mig att älska tystnaden. Tack Gud för det. Du är bra.

En annan sak är att kristendomen inte är något man blir färdig med. Det blir jag också frustrerad över. För varje svar jag får kommer jag på ytterligare 100 frågor och jag har fått en bild i huvudet om att vara kristen är som att springa genom långa korridorer i ett slott för att man vill komma fram till något. För varje dörr man öppnar kommer man bara till en ännu större korridor. Det bekräftas av det jag läser om kyrkofäderna i Peter Halldorfs bok. Där står att de sökte Gud hela sitt liv men ändå inte förstod honom. Det är en ganska jobbig känsla att man för varje framsteg upptäcker att sammanhanget var större än man trodde.

Att vara kristen har blivit till något av det jobbigaste i mitt liv. Men det är värt det. Det lilla jag har sett av Gud bevisar det.  

Jag hittade en bra bibelvers om det idag:

Himlen förkunnar Guds härlighet,

himlavalvet vittnar om hans verk.

Dag talar till dag därom

och natt undervisar natt.

Det är inte tal, det är inte ljud,

deras röster kan inte höras,

men över hela jorden når de ut,

till världens ände deras ord.

Där har han rest ett tält åt solen,

den liknar en brudgum som lämnar sin kammare,

enhjälte som gläds åt att löpa sin bana.

Den stiger vid himlens ena ände

och når i sitt kretslopp den andra.

Ingenting är gömt för dess glöd.

Psaltaren 19: 2-7

Man behöver inga bibelutläggningar för att förstå att skapelsen inte kan vara en slump. 

Mina ständiga aha-upplevelser om detta besvarar inte mina frågor men de gör mig lugnare. Det ordnar sig. Om Gud har brytt sig om att skapa den här jorden har han nog så pass bra koll att det gör det.

Kristenheten i Sverige har verkligen trasslat in sig för mycket i etablissemanget. Jag ser hellre ett samhälle där folk tar ställning än ett samhälle där man är alla är lite halvkristna. Allt humanisterna gör är verkligen inte okej (många gånger är deras anti-gud-argumentation under alla kritik) men jag gillar när folk tar ställning!

Jag tror faktiskt att Bibeln helt och hållet är Guds ord, för annars tycker jag inte att det skulle vara någon idé över huvud taget att tro på den. Jag menar, hur vet man vilka delar man ska stryka? Däremot förstår jag verkligen inte allt. Just nu håller jag till exempel på och läser Psaltaren. Där finns det en del psalmer (till exempel nummer 17 och 18) där kung David (en av de riktigt stora i GT) hyllar Gud därför att han förgör hans fiender. Om fienden hade varit djävulen hade jag förstått det, men det handlar om vanliga människor. För att få in texten i mitt liv försöker jag tänka att fienderna symboliserar djävulen, men i grundtexten är det som sagt Davids medmänniskor. Hur kan man tänka så om dem? Var är kärleken till nästan?

På hemsidan får man göra ett test om hur religiös man är. Tanken är, så vitt jag kan förstå, att vi ska inse hur religionen påverkar oss även om vi inte är aktivt troende. Det är ganska självklart att man inte kan sammanfatta en världsåskådning på 15 kryssfrågor, men jag börjar ändå undra om de vill svartmåla religiösa eller faktiskt inte vet bättre. En av frågorna består till exempel av att man ska välja mellan följande påståenden:

Jag är rädd att straffas för mina synder efter döden

Jag är inte rädd att straffas för något efter döden

Kristendomen lär inte ut att man ska vara rädd för den yttersta domen. Den lär ut nåden om att man får leva i evighet bara man tror på Jesus. Tyvärr så fattar inte så många detta. Tyvärr så tror många av mina klasskamrater att man kommer till himlen om man är snäll och inte har sex innan man gifter sig. 

Jag tycker precis som Humanisterna att detta behöver diskuteras. Kristendomen är det inget fel på, men vi behöver få in ett nytt synsätt på den. Det finns så många myter om hur kyrkan är och tycker. Humanisterna vill ha bort den här bilden och slappreligionens påverkan på samhället och hela kristendomen med den. Jag vill ha bort slappreligionens påverkan på samhället och föra in den äkta kristendomen; den som står för vad Bibeln verkligen säger.

(Nu låter det som om jag har monopol på den rätta kristendomen. Så är det förstås inte. Men såna här stora frågor kan man inte skriva om utan att förenkla dem.)

I Svenska kyrkans ungas medlemstidning Troligt frågar de tio ungdomar exakt den här frågan. Ingens svar innehåller Jesus. De nämner gemenskap, att vila i Guds famn och att gå i kyrkan på stora högtider. När de får lista vad som är viktigast med att vara kristen väljer 8 av 10 att vara snäll mot andra. Två väljer att gå i mässan. De andra alternativen var att be, att läsa Bibeln, att tänka på miljön och att omvända varandra. I och för sig går det inte att rangordna sånt här, för alla de här sakerna ingår i ett kristet liv. Vad jag dock blir lite oroad över är att de här ungdomarna inte verkar ha upptäckt att kyrkan inte bara står för de kristna värderingarna utan också för det kristna budskapet. Den kristna gemenskapen är viktig, men när man ska kategorisera kristen tro tycker jag det är ännu bättre om man kan ta fasta på vad som är unikt för kristendomen istället för att ta något som alla vill vara. 

Samma trend märks när de svarar på hur det märks att Svenska kyrkans unga är en kristen organisation. Några tycker inte att det märks och de som ändå märker av det tycker att det är för att alla får komma som de är. Att man får vara som man är är positivt, förstås. Men borde inte det kristna märkas på andra sätt också? Det är i och för sig några som tar upp att man är i kyrkan, men få nämner Gud.

Lite senare i samma tidning frågar de tre personer om varför man ska vara medlem. De svarar för att kunna påverka en organisation med barn och unga. Varför går de inte med i scouterna eller en teaterförening då? Står Svenska kyrkans unga verkligen inte för nåt annat än demokrati?

Vad jag vill ha sagt är att kristen tro och en kristen gemenskap borde vara mer än att man får komma som man är och att man hittar en bra gemenskap. 

- Nu har jag lärt mig att acceptera Gud. Det kunde jag inte göra på högstadiet men nu accepterar jag honom i alla fall.

Jag tror att det betyder nånting. Jag tror att nåt, även om det är litet, har hänt.

Det är väldigt sant, och det är en ytterligare orsak till varför det är så svårt att be.

När jag har haft mina "böneperioder" har jag ofta upplevt en puckel. Först känns det som om ingen hör, men när man kommer igång så känner man sig inte ensam längre.

Men fortfarande har jag problem med att Gud ofta är så diffus. Man vet inte om man ber till honom eller om allt bara är ett hjärnspöke. Det gör mig illa till mods många gånger.

Såna här resonemang slutar med att jag erkänner för mig själv att enda sättet att lära känna Gud är att prata mer med honom. Börja be. Och av någon anledning får jag prestationsångest av det. Jag tänker att jag aldrig kommer att klara av det. Jag kommer aldrig tycka att jag känner Gud. Men jag ska försöka börja be. För femtielfte gången.

(Och jag vet att Bibeln också spelar roll, men jag tar det en annan gång.)